Lilla livet

Jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag. Visst är det en av de vackraste och innerligaste svenska sångerna? Originalet av Tom Paxton är också värd en lyssning, men jag föredrar nog ändå Freds version. Det är något med nakenheten i Freds röst, en kombination av avvaktande och förhoppning som kryper under skinnet.

Jag hade som ambition att skriva ett inlägg om min morgon, därav rubriken. Om hur vackert det är att cykla till mitt kontor på Bastugatan. Om tulpanerna som planterats av staden vid Västerbrons fäste. Om hur tacksam jag är över att jag äntligen verkar ha landat i Stockholm, efter att ha sökt, rest, levt och upplevt i världens alla hörn.

Men jag vaknade upp med en skörhet i bröstet, igen. Och när man inte riktigt är beredd att berätta för omvärlden varför man mår som man mår, och tar på sig en vardagsrustning och med friska tag trampar runt cykelhjulet ännu ett varv och snabbt avverkar meter på meter på Stockholms gator, när själen fortfarande ligger hemma i sängen och värker, är det fint att ändå kunna vara autentisk i textform här med er. Vårt eget lilla universum där sanning får existera, okommenterat och utan konsekvenser och framtidstänk.

Tack för det.

Idag gör allt ont. Jag blängde argt på den finniga tjugoåringen som stod i ICA Aptitens tidlösa fik på Hornsgatan, och snällt frågade vilket lunchalternativ jag ville ha. Hur kunde han förvänta sig att jag skulle kunna välja bland alla alternativ? Han tvingade mig att avgöra om jag skulle köpa något prisvärt för att spara in pengar, eller nyttigt då sommaren är i antågande och formen långt ifrån redo. Efter att med håglös blick ha tittat fram och tillbaka mellan alla alternativ innanför glasmontern valde jag en varm macka för 99 kr, alltså varken prisvärt eller nyttigt. Självhatet växte av denna insikt. 

Jag slog mig ner vid de mörka träborden och anammade ostkroksposition i ryggraden och började stirra in i avgrunden som är min mobil. Varför gör våren så ont? Och varför har jag så lite energi nu, när ljuset och värmen har återvänt? 

Bredvid mig slog sig ett gammalt par ned, säkert långt upp i åttioårsåldern. Det kändes som att de gick hit ofta för att äta lunch, kanske varje dag. De drack mellanöl ur vinglas till sina köttfärslimpor. När de båda ätit upp och damen vände sig till sin man och sa “Ser du, nu åt vi precis lika mycket igen” och pekade menande på de två potatisar de båda hade kvar – då brast något inom mig. 

Jag kan inte förklara varför det som är riktigt vackert också måste göra ont. Är det vetskapen om att allt är ändligt som gör att det värker i bröstet? Är det så att först i vårens skarpa ljus ser vi hur förgängligt allt egentligen är?

Javisst, jag borde startat en blogg för LÄNGE sedan. Men så har jag tänkt i några år nu, och hade jag bara gjort det första gången jag tänkte det så hade jag ju haft en blogg i några år nu. Hänger ni med? 

Dessutom hade jag ju en blogg en gång. Kommer ni ihåg? Jag minns tyvärr inte namnet men jag minns att jag hade ett gäng läsare. Mysigt var det. Jag skrev om mina soloresor runt jorden och om att tvätta håret med äggula. Bland annat. Har lagt ner just den beauty-proceduren för övrigt, men ersatt med många andra. 

Minns ni det här? Jag skrev bland annat om min vardag när jag under några månader bodde i öknen i södra Jordanien. För övrigt en av de vackraste platser jag någonsin varit på.

Men (även det..) projektet gick i graven, och den här allkonstnären fortsatte på sin ängsliga bana. Men jag älskar fan att uttrycka mig i skrift, så nu kör vi på här. 

Det har varit påsk. Väldigt intensivt med massor av syskonbarn i en stuga med riktigt dåligt väder. Vår familj behöver komma ut och luftas för att må bra. 

Den här veckan ska jag försöka träna, jobba på hårt och få så mycket gjort som möjligt medan vädret är såhär dåligt. Så kan man njuta sen när våren är här! 

Nu tar vi tag i den här veckan!