Allt gick så fort. Plötsligt hade jag knackat dig hårt med min knoge mitt i pannan. Chocken och förvirringen i dina ögonen, samtidigt som ett snabbt leende kom och gick över dina läppar, som för att pröva tanken att jag hade gjort det på skämt, men råkat ta i för hårt.
”Jag vara bara tvungen att kolla att det verkligen var en riktig människa som stod här framför mig, och inte en jävla robot!”
Leendet långt borta nu. Ett rött märke började bildas mitt i din panna som ett kvitto på vad som precis hänt. Jag hade misshandlat dig. Du såg löjligare ut ju mer bulan putade ut. Ditt ansiktsuttryck gick nu vant in i det förklarande och kalla uttryck du hade haft precis innan, och så många gånger förr den här våren sen allt började gå åt helvete.
”Sophia, du ve..”
”För det känns fan som en riktig människa i vartenda jävla aspekt.” Jag var inte klar, och bröt in i hans invanda monolog. När man till sist inte orkar låtsats att allt är ok längre, då rämnar allt på riktigt – det vet alla som levt länge på bristningsgränsen. ”Men orden som kommer ur din mun är en robots. Och diskrepansen mellan dina ord och dina handlingar är fan outhärdlig”.
Nu kom tårarna. Det styrkande vansinnet som bortblåst, och bara förtvivlan kvar. Du stod tyst, och la sen din hand på min axel.
”Erik…. Jag går nu”.
Jag grep tag i min jeansjacka från hyllan och rusade ut ur lägenheten, brydde mig inte ens om att stänga dörren bakom mig. Jag måste bort från hans lägenhet, bort från hans område. De kvarter som för bara några veckor sedan vilat i ett rosaglittrande skimmer.
Jag sprang ut på gatan och höll jeansjackan ovanför huvudet som skydd mot det hällande regnet. Helt plötsligt befann jag mig i min egen jävla romcom, utan lyckligt slut. För slutet vi alla skulle minnas är mitt övertramp som precis hände upp hos dig. Och ingen skulle bry sig om att förklara alla omständigheter som lett fram till det. Du var fortfarande den lugna, trygga killen från norr, och jag var den galna häxan.
Lämna ett svar