En av sommarens första kvällar lämnar jag mobilen hemma och går ut och går. Det är så befriande att få existera i en värld där du varken har eller inte har hört av dig. Båda kan vara sanna, och utan min telefon har jag inte svaret.
Men jag skrev till dig häromdagen. Det gick inte att låta bli längre, jag hade försökt länge nog. Och du var precis som vanligt där på andra sidan linan. Hade varken blivit dödskär i en marockansk skönhet eller saknat mig så du knappt kunde andas: båda extremer hade levt i min hjärna och frossat på min livskraft. Utan det var bara precis du, varken mer eller mindre, och precis som jag hade lämnat dig några veckor tidigare.
Och medan naturen moffar sig och stoltserar med all sin prakt, kryper jag längre in under kepsens skärm, och hoppas att ingen ska titta åt mitt håll.
Jag har önskat en man tillbaka i mitt liv en gång förut. Har jag kraft nog att göra det igen?
Lämna ett svar