Hej!
Ja ni, vart plockar man upp bollen efter den här tornadon av känslor. Det har varit svårt för mig att närma mig tangentbordet. Jag har ett ständigt fladdrande i bröstet och jag hör vartenda slag mitt hjärta slår, dånande i öronen. Det är väl det här som kallas ångest helt enkelt. Men vi kan väl se vad jag hittat på i den här lilla misären som maj månad varit.
Jag har cyklat fram och tillbaka till jobbet, och känt tacksamhet över vyerna från min dagliga jobbpendling. Här korsar jag Skinnarviksberget. Namnet härstammar från de skinnare (garvare) som höll till i området på 1600-talet. Skinnare är ett av världens äldsta yrken, och är alltså förädlingen av hudar och skinn till läder, som kan användas av människor. Nuförtiden görs detta med (giftigt) krom men den traditionella metoden kräver tillgång till vatten samt distans från människor på grund av lukten, vilket gjorde Skinnarviksberget perfekt i 1600-talets Stockholm. Helt ärligt så luktar det fortfarande illa i delar av parken, men vet ej om det är relaterat.
Jag har haft aptit som en elvaåring, så druckit massor av saft samt ätit snäll enkel mat som köttbullar, hamburgare och rostmackor.
På luncherna har jag gjort utflykter från mitt kontor, här en helt otroligt gullig vy i närheten av Ivar Los park. Vill förtydliga att det här inlägget ej är sponsrat av Stadshuset..
Men mest har jag suttit här, och försökt make sense av allt genom att gräva ned mig i jobb.
Vi hörs ♡
Lämna ett svar