Jag tycker ändå att det är lustigt, att våren kom samma dag som vi gjorde slut. Diskrepansen mellan den starka känslan av förlust i bröstet när jag cyklade hem, och den påtagliga synen av pånyttfödelse som naturen uppvisade framför mina ögon gjorde på något sätt känslostormen komplett.
Januari till mars var en vintersaga mellan oss, och mitt hjärta föll mer och mer för dig när vi lyste upp Södermalms gator under mörka nätter. Det var underbart att cykla bredvid dig längs Skeppsbron och skratta åt alla som uttryckte sin frustration bakom oss, att bli klappad till sömns oroliga nätter, att smälta bort i solen på din balkong en varm förmiddag, att få höra att mina bröst är som gjorda för biljard, att bli väckt ur djup sömn av försiktiga pussar, att få en hand i ryggen som skjutsade på i de branta backarna kring Slussen. Att sitta i en trång och högljudd bar och bilda ett eget universum där allt som existerar är mellan våra två ögonpar. Att ha som ambition att försöka kolla på en serie ihop, men gång på gång inte kunna avsluta våra samtal innan det är dags att sova. Att lära känna dina egenheter och veta att det där kommer jag säkerligen störa mig på vad det lider, men just nu är det det som gör dig till dig och jag kan inte få nog av det. Vetskapen att du känner samma för mig. Hålla dig i handen och släppa taget och veta att du faller bredvid mig genom mörkret mot det okända.
Men april kom. Med sitt kalla blåa ljus och isande nordanvindar. Duvorna började befolka balkongerna, och du köpte en duvskrämma som du tejpade fast med silvertejp. Det här är bara en tillfällig lösning såklart, skrattade du, men jag visste att den där lösningen skulle vara kvar tills dess att duvorna lämnat till varmare breddgrader. Jag kände redan då att det saknades kraft hos dig, och det skrämde mig. Vi sågs mycket, och även om tiden vi faktiskt spenderade ihop var underbar, vred jag mig på natten över hur allting utvecklades. Efter all närhet, alla skratt, alla djupa samtal som varit mellan oss, varför ville inte du också skrika ut att jag var din och du var min?
Det blev komplicerat för dig, allt gick för snabbt. Plötsligt lät det “jo visst är det mysigt att träffas, men..”, medan dina kramar om natten skvallrade om att det här är för evigt. Jag fick höra att du visst inte var redo för mig att träffa dina barn, när din son låg och sov i rummet bredvid och vi precis hade spenderat kvällen med honom. Jag vände ut och in på dina svar för att försöka förstå motsägelserna som radade upp sig, men i din trötta blick såg jag att du var lika förvirrad själv.
Så jag klädde på mig alla varma kläder jag hade för att skydda mig mot vinden. Varje morgon drog jag på mig min rustning för att ännu en gång korsa Västerbron i iskall motvind. Det hjälpte inte, och jag kunde heller inte finna en lösning för att hindra att din tveksamhet skulle ge en isande känsla i min mage.
Att hålla tillbaka. När man nyss tillåtit sig att känna igen. Det är svårt. Som att säga åt en vårblomma att sluta växa, efter en lång vinter. Men du kunde det, och jag försökte lära mig. Jag försökte så mycket och så hårt att när vi till slut gjorde slut, grät jag inte av sorg – jag grät av lättnad. Lättnad av att äntligen kunna ta av mig min mentala rustning och uttrycka det jag kände.
När jag cyklade hem över Västerbron igen sent igår kväll efter att ha lämnat din lägenhet för sista gången, var jag tvungen att stanna mitt på bron. Solen hade gått ner för länge sen och bara ett ljusnande av horisonten glimmade i väster, ovanför mig var himlavalvet varmt mörkblått. Trots värken i bröstet så var det något annat som slog mig, och mina axlar började sakta sjunka och ett lugn infann sig när jag insåg vad som var annorlunda. Det hade slutat blåsa.
Lämna ett svar