Idag gör allt ont. Jag blängde argt på den finniga tjugoåringen som stod i ICA Aptitens tidlösa fik på Hornsgatan, och snällt frågade vilket lunchalternativ jag ville ha. Hur kunde han förvänta sig att jag skulle kunna välja bland alla alternativ? Han tvingade mig att avgöra om jag skulle köpa något prisvärt för att spara in pengar, eller nyttigt då sommaren är i antågande och formen långt ifrån redo. Efter att med håglös blick ha tittat fram och tillbaka mellan alla alternativ innanför glasmontern valde jag en varm macka för 99 kr, alltså varken prisvärt eller nyttigt. Självhatet växte av denna insikt.
Jag slog mig ner vid de mörka träborden och anammade ostkroksposition i ryggraden och började stirra in i avgrunden som är min mobil. Varför gör våren så ont? Och varför har jag så lite energi nu, när ljuset och värmen har återvänt?
Bredvid mig slog sig ett gammalt par ned, säkert långt upp i åttioårsåldern. Det kändes som att de gick hit ofta för att äta lunch, kanske varje dag. De drack mellanöl ur vinglas till sina köttfärslimpor. När de båda ätit upp och damen vände sig till sin man och sa “Ser du, nu åt vi precis lika mycket igen” och pekade menande på de två potatisar de båda hade kvar – då brast något inom mig.
Jag kan inte förklara varför det som är riktigt vackert också måste göra ont. Är det vetskapen om att allt är ändligt som gör att det värker i bröstet? Är det så att först i vårens skarpa ljus ser vi hur förgängligt allt egentligen är?
Lämna ett svar